Men världen stannar inte upp för oss när vi inte riktigt orkar längre.
När ögonen svartnar och tillvaron vänds upp och ner.
När du trodde att du äntligen visste vem du var och vad du ville, men tappade bort dig själv igen och ifrågasätter i panik om allt var en illusion av lycka.
En lögn som gick i kras tillslut, framför dina blåa ögon.

När ditt egna förnuft slukas av din egen galenskap.
När mörkret gör entré och konsumerar dig på några sekunder.
Vem fan kommer till din räddning då?
Vem fan kan hjälpa dig? 

Ingen kommer sluta springa för att gå bredvid dig.
Allt är en kamp och tiden slutar inte gå för någon.
Gatorna slutar inte fyllas.
Det finns ingen pausknapp för livet.
Ingen sympati för att du går sönder inombords.

Om du ska skrika så gör det ljudlöst.
Du är hopplös i din ensamhet.

ONE STEP FORWARD, TWO STEPS BACK.

Well, here we go agian. History repeats itself. And to be honest; I’m scared. Scared to death. I can’t believe I seem to be stuck at the exact same point I finally left almost 2 years ago. With the same issue, only another appearance, so to say.
And I won’t talk to anyone about it this time either. I’m a silent suffer. And basically, I value no other opinion than my own.

Life fascinates me. From that moment on; I thought I’d forever be strong. I thought I’d forever be able to reject feelings I don’t want. I can’t believe I ended up here, after all this time of building up protective armour around my heart and soul. Failure at its best.

I think I’m falling apart again.  

Yes, I am this pale. Also, zero make-up on. Please bear with me.